Kan nu med glädje publicera en novell.  Vill också utbringa ett stort tack till “Skolvåndor?” som valt att publicera mitt arbete.

– Tänk på avståndet mellan vagn och plattform när du stiger av!
Jag ryggade tillbaka. Den mörka hyn satt som ett äckligt hölje runt min kropp och känslan gick inte att få bukt med. Den envisades att sitta kvar, plåga mig, samtidigt som det sista unset av självförtroende sipprade ut.
– Pling, hur mår du idag?
Den sköra stämman lät inte bra i mina öron. Jag ville låta självsäker och stark men ljuden som jag åstadkom var lika bräckliga som om det skulle ha hasplats ur från ett sprött litet lamm.
– Sitter du obekvämt? Då ska jag genast rätta till det.
Monologen med min trofasta vän Pling, var alltid lika skön och avkopplande. Det livlösa tyget, stoppat med bomull, höll knappt ihop längre av de gamla trådarna. Men det var när vi hade våra meningsutbyten som jag och den enögda nallen njöt av tillvaron.
– Där borta är Liljeholmen och på andra sidan ser du Hammarbybacken.
– Vilken fin nalle, får jag hålla den?
Den lilla tjejen i femårsåldern hade ljust blont hår och tittade med stora ögon från platsen mittemot. Jag reflekterade över hennes följeslagare, en kvinna i fyrtioårsåldern, som hade gett upphov till majoriteten av de drag vilka formade flickans yttre. Kvinnan var vacker med hjärtformat ansikte och med lika intensiva blå ögon som hennes dotter. Näsan var normalstor och resterande bit, av hennes ansikte, skymdes av en pocketbok.
– Det är okej, bara du är försiktig.
Samtidigt som flickan sträckte ut sin hand för att greppa tag om nallen, förbannade jag min ynkliga röst och hoppades för allt i världen att det inte skulle förstöra det första intrycket.
– Åh vad fin, titta mamma!
– Ja, ja mm.
Kvinnans engagemang var definitivt riktat åt boken och både jag och flickan negligerades. Jag fortsatte att studera det ljuvliga ansiktet där endast en rynka i pannan uppenbarade sig titt som tätt. Titeln på boken som frammanade denna besatthet var ”Eldens öga”. Jag hann inte börja med en analys av boken förrän jag hastigt blev avbruten:
– Du farbrorn, var har du fått tag på denna nalle?
– Jo, jag fick den för många år sedan, jag kan inte riktigt komma ihåg.
Barn var några som jag älskade och alltid hade lätt att konversera med, men när det gällde vuxna var det som att kliva in i ett helt annat universum.
– Men du måste väl veta var du har fått den ifrån!
Tjejens blick var intensiv och trängde sig långt in i mitt undermedvetna. Jag letade febrilt efter ett passande svar och prisade sedan den inspelande rösten som kungjorde att tåget anlänt till Gullmarsplan.
– Du jag måste gå av nu, kan jag få tillbaka min nalle?
– Kan inte nallen stanna hos mig? Jag lovar att ta väl hand om den!
– Tyvärr, kan du vara snäll och ge mig nallen nu!
Mitt tålamod var på upphällningen, men när det gällde barn hade jag ytterligare en toleransnivå att plocka fram.
– Ge nu nallen till farbrorn, Lisa!
Rösten var hård och vänlig på samma gång och på kommando löd flickan befallningen. Den lilla handen räckte snabbt Pling till mig och för första gången möttes kvinnans och min blick. Nu iakttog jag en mun formad som amorbåge med ett överdrag av en klar röd färg. Kvinnans ögon avsatte lite tid för att granska mig innan de åter drogs in i bokens förtrollning.
– Se upp för dörrarna, dörrarna stängs!
Jag kastade mig ur vagnen och hann med nöd och näppe ut innan dörrarna med en dov duns slogs igen.
– Åh Pling varför är jag så blyg?
Dessa ord kom att låta lite högre än vad jag egentligen tänkt mig, men misstaget var redan skett. En gammal man med käpp tittade förbryllat på mig och närmade sig med stapplande steg.
– Kom igen Pling, vi kan inte bli undervisade i vett och etikett av en gammal stofil.
Denna gång försäkrade jag mig om att bara min söndriga nallebjörn fick ta del av orden innan jag satte fart på min kropp. Perrongen låg ödslig utan en själ att väja för. Att springa ifrån gubben, som dessutom kämpade med en rejäl kagge, var en barnlek. När jag nådde det översta trappsteget var min andhämtning inte på långa vägar lika ansträngd som den jag kunde urskilja där nerifrån. När han stod där som ett fån och glupskt kämpade med att pressa ner så mycket syre som möjligt i den feta lilla halsen, tackade jag mig själv för all extra tid jag lagt på gymmet.
– Vi behöver något uppfriskande, eller vad säger du?
Efter att frågat Pling till råds, beslutade vi oss för att gå till caféet för att tillfredställa vårt törstbegär.
– Varsågod ta en Metro!
– Här har du City.
– Varför inte Punkt SE?
Tre tonårskillar stod som gamar och försökte bli av med varsin bunt tidningar. Killen med affrofrisyr lär ha klarat sitt uppdrag bäst, med endast ett fåtal tidningar kvar, medan de två andra fick räkna med en god stunds arbete till.
Alla tre tittade konstigt på mig när jag snabbt stegade förbi. De verkade inte för sitt liv få ihop bilden av en rakad man med en nallebjörn som försiktigt kikade fram ur bröstfickan. Efter att omsorgsfullt funderat ut en väg, utan gloende människor, satte jag fart på benen.
– En kaffe och ett glas apelsinjuice, tack.
Jag suckade fram meningen samtidigt som jag satte mig på en av de många barstolarna. Stolarna var sådana som man kunde snurra på och i stort sett var detta en högst ordinär coffee-shop. Innanför disken skymtade jag kaffekannor, tekannor, espressomaskiner och annan utrustning som möjliggjorde det ganska breda sortimentet. På disken trängdes olika sorters kakor, alla med lappar som skulle upplysa kunderna om den extremt låga fetthalten.
– Pling, man gör verkligen allt för att locka kunderna att välja biskvierna fullproppade med socker och fattiga på fett.
För att främja en sund hälsa fanns ändå en skål med stora apelsiner. Dessa var så aptitretande att jag inte kunde neka mig tillfredställelsen att ta del av den underbara smaken.
– Tror du det går bra för det här stället, Pling?
Min fråga föranledes av att jag för tillfället utgjorde ställets enda intäkt. Pling trodde däremot att det hade med tidpunkten att göra.
– Du har kanske rätt.
– Här har du ditt kaffe och din juice.
– Tack.
En ung kille med flottigt förkläde räckte fram en stor kopp kaffe och ett stort glas juice.
Han rynkade ögonbrynen då han såg nallen i bröstfickan men han var lyckligtvis väluppfostrad och sänkte blicken. Han putsade lätt sina glasögon innan han återgick till sysselsättningen med disken. Kaffet ångade fortfarande hett och jag valde att börja med det mest läskande, juicen.
– Apelsinjuicen motsvarar inte riktigt mina förväntningar liksom allt annat i mitt liv, eller vad tycker du?
Pling var böjd att hålla med mig och visade det genom ett att böja på huvudet. Jag hann inte grotta ner mig så länge i mina egna bekymmer innan verkligheten tog tag i mig igen.
Den lilla runda gubben hade precis kommit in och satt sig på en barstol, två stolar ifrån den jag satt på.
– En kopp varm choklad och ett vaniljhjärta, tack.
– Det blir femtiofem kronor.
Gubbens röst var stark och gav en känsla av lugn. Hans ärrade ansikte pryddes av ett par runda glasögon.
– Han verkar inte tänka på figuren.
Pling nickade bara till svar medan jag fortsatte att läppja på min juice.
– Här är chokladen och hjärtat.
– Tackar.
Gubbens exalterade svar gick inte att ta miste på. Han smuttade lite på den varma chokladen och hann sedan med ett kort leende mot mig innan han ägnade sig åt att trycka ner den stora kaloribomben i munnen.
– Titta, hur han håller på.
Det var en hel föreställning att se gubben sluka vaniljhjärtat. Han tog metodiskt gaffeln och skar en tunn skiva och förde sedan gaffeln till munnen. Hela tiden fastnade smulor i den yviga mustaschen, men det mest häpnadsväckande var ändå leendet som kom varje gång han svalde. Leendet gick runt hela huvudet och återkom hela tiden när han repeterade proceduren. Efter några minuter var gubben klar och började torka sina mustascher. Jag slog förskräckt ner blicken och fäste den istället på mina fingrar.
– Vilka torra fingrar jag har, Pling.
– Ursäkta!
Jag ryggade tillbaka och såg att gubben flyttat sig till stolen bredvid mig. När avståndet mellan oss krympt, var de fula ärren mer markanta samtidigt som jag urskiljde en grå nyans vilket jag missade vid första anblicken. Ögonen var bruna och på hjässan fanns ett fåtal gråa hårstrån.
– Jag ville bara säga dig en sak.
Gubben gjorde en konstpaus och innan jag han reagera, sprutade orden ur hans mun:
– Det finns tusen och åter tusen anledningar att vara lycklig och säkert lika många att vara olycklig, men det är bara du som väljer vilka du ska använda dig av.
Gubben stapplade bort och tog med sig den underbara andedräkten av kakao.
– NEEEEJ!!!!